Sociala iakttagelser

Jag hade egentligen inte tänkt skriva något mer idag men en händelse gjorde att jag inte kan hålla mig borta från tangentbordet för att berätta vad som skedde. Såhär var det:

Jag hade precis ätit upp min middag och satt igång vattenkokaren för att göra mig en kopp Nescafé när köksdörren slogs upp. Då vi roomiesar här i lägenheten i så stor utsträckning som mjöligt kämpar för att förneka varandras närvaro, vände jag automatiskt ryggen mot dörren i en gest att låtsas undgå att den öppnades. Istället, fortfarande med ryggen mot dörren, tog jag min kaffekopp, hällde på det kokande vattnet och gick runt bordet för att sätta mig framför datorn igen och se klart på gårdagens avsnitt av Halv åtta hos mig. När avsnittet med den armhåle-exponerade greken återigen rullade kikade jag diskret upp bakom dataskärmen för att se vad min roomie hade för ärende i köket. Döm om min förvåning när jag upptäckte att det var ytterligare en ny tjej! (det kom en polska igår, en schweiziska idag och nu var det alltså en till) Trots den expertis i asociala beteendemönster som uppvisats här i lägenheten har trots allt nya ansikten klivit fram, presenterat sig för varandra och avhandlat vilket land man kommer ifrån. Så inte i detta fall. Jag sträckte på mig lite på andra sidan bordet, harklade mig och stirrade på den nya tjejen för att söka ögonkontakt i en ansträngning att säga hej men den nya tjejen ansträngde sig ännu mer för att göra det precis motsatta. Ganska snabbt insåg jag att det var dött lopp, så jag la ner den kontaktsökande blicken och antog istället en iakttagande. Mitt betraktande öga märkte snabbt att anledningen till att den nya tjejen befann sig i köket var för att uppsöka en papperskorg och kasta det skräp som hon höll i vänster hand. För en sekund var jag jag nära att fråga "Are you looking for the waste basket?" men fann mig, mindes min intagna position tyst betraktare. Föga diskret följde jag henne med blicken (hela huvudet) när hon öppnade alla skåp under diskbänken innan hon insåg att sopinsamlingen inte alls var där, utan var tre stora säckar på en alldeles egen ställning under fönstren. Då kastade hon sitt skräp, vände på klacken och gick. Inget hej, så naturligtvis inget hejdå. Och här satt jag som en apa och fnissade inombords. Tack och hej!