Det är dom, inte jag som är konstig

Nu kanske ni undrar varför jag har lagt upp en bild på kökets sophörna. Ni kanske tycker att jag är konstig? Då skulle ni bara veta hur konstig ryskorna skulle tyckt att jag var om de råkat komma in i köket igår natt när jag stod och grävde i mittenpåsen. För jag plockade nämligen upp varenda liten pryl ur påsen och la på golvet bredvid. Det var allt ifrån tomma CocaCola-flaskor, till fyllda CocaCola-flaskor, till bananskal, till yoghurtförpackningar till allt - you name it - och ganska äckligt. Trots min avsky stod jag alltså där och rotade, utan handskar, och med en enorm rädsla för att bli upptäckt. De måste ju tro att jag är galen om de kommer in och ser mig såhär! Och ännu värre - vad skulle min bokare (som också bor i lägenheten) säga om hans nytillkomna enstöriga svenska modell stod rotade bland soporna när han kom hem mitt i natten?!

Jag jobbade snabbt som Lucky Luke och tyst som Fantomen. Till slut kom jag ner i botten och där låg den, skatten, det beiga guldet, den gyllene smeten - min helt nya foundationflaska. För ja, smidig som jag är så hade jag slängt den och inte den gamla flaskan tidigare under dagen. Disträ, senil, tappad - kalla det vad ni vill - jag kallar sopletande för överlevnadsinstinkt...