Idag konstaterade jag att jag verkligen är född pessimist. Jag har länge vetat att jag har ett väl utvecklat kritiskt tänkande(min lärare tog redan upp det med mig på mitt utvecklingssamtal i 6:an) men att det var så extremt negativt hade jag aldrig riktigt reflekterat över.
Insikten om min pessimistiska inställning till saker kom idag när jag satt och tänkte på vädret. Vad fint väder och vad varmt det är, tänkte jag för mig själv. Det är soligt att man håller på att svettas ihjäl på dagarna och kvällarna är så ljumna att det nästan känns som att man är utomlands, fortsatte jag(fortfarande som en ganska normal människa). Men det är här, i resonemanget som kommer efter allt detta, som mitt tänkande särskiljer mig och utnämner mig till den pessimist jag är:
Efter dessa positiva och dagdrömmande tankegångar jag suttit i en stund gör sig verkligheten snabbt påmind då den slår ner vid mig, väcker mig och ställer självklart frågan: När kommer regnet igen? Om det har varit sol såhär länge måste det väl regna snart? Jag lovar att det säkert bara är fråga om några dagar nu... Vår soliga tid är över.
Exakt, eller kanske inte just exakt ordagrant men nästan, så slutar många av mina resonemang. Vad är felet med den här produkten? Hur dålig är den här låten? Är glaset halvtomt?
Nej, jag är varken dum i huvudet eller psykopat, jag har bara ett väldigt starkt och dominerande kritiskt tänkande. Det är inget jag är missnöjd eller ledsen över, det är bara som det är. Jag ser livet från den mörka sidan, trivs med det och riskerar i alla fall aldrig att framstå som naiv.
Jag är nöjd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar